Ibland händer det, att man i sitt dagdrömmeri abrupt kastas tillbaka in i den krassa verkligheten som vi lever i. Igår gick jag ner för att hämta några saker i bilen. Jag såg en äldre dam (som jag känner igen) stående i sin ensamhet på trottoaren. Hon stirrade lite konstigt på mig, men inget som jag lade någon större vikt vid. Emellertid.... när jag sedan kom tillbaka från bilen, så gick hon sakta emot mig. Förstod att hon ville fråga mig någonting.
Hon såg lite darrig och svag ut, när hon talade om för mig, att hon inte kunde komma in i sin lägenhet. Det var någonting med nycklarna, vad jag förstod...!?? Hennes grannar i trappuppgången var visst inte hemma, så nu stod hon alltså där... lite rådvill. Jag sa naturligtvis, att jag skulle försöka att hjälpa henne. Frågade var hon bodde och hon sa ...där... och pekade. Vi gick mot entrén på huset, men framme vid dörren, så sa hon frågande,..... "men, vem bor här då ??" Jag förstod då, att det var fel hus. Hon visade mig sedan ner mot ett annat hus, samtidigt som jag då konstaterade, att den här gamla damen måste vara förvirrad och/eller dement. Hon sa dessutom, att det "snurrade så dant" i hennes huvud...!?!
Så småningom kom vi fram till rätt hus och väl uppe på tredje våningen, där hon bodde, så skulle hon ta fram nycklarna till lägenheten. Hon letade i sin väska och öppnade plånboken. Bläddrade bland sina kreditkort, etc., som om det var ett kort(?), hon letade efter. Kände ett stort medlidande med henne och bad därför att själv få leta i hennes väska. Direkt hittade jag hennes nycklar i ett sidofack inne i väskan och hon blev mycket förvånad .... men samtidigt så glad. Jag låste upp hennes två dörrlås och såg till att hon äntligen fick komma in i sin lägenhet. Hon trodde dock, att min kasse också var hennes ..... stackars människa. Jag fick dock en stor tacksam kram, innan jag måste lämna henne "till sitt öde". Men, hon var i alla fall hemma nu ! Tack och lov ! Och själv ... hade jag just fått en kärv men tydlig påminnelse om, hur det kan bli, när åldern börjar att ta ut sin rätt. En tid... som man med oroande fart sakta men säkert närmar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar