Om ni mot förmodan har undgått den här lilla taniga skånska fågeln med den breda och ständigt kacklande näbben --- Anna Anka. Ja, då är ni förmodligen svårt sjuk eller så är ni internerad i en isoleringscell. Tänk att en så liten varelse kan ta så stor plats i mediavärlden. Utan att ha något mer än en förvärvad överklassmentalitet att visa upp. Ja så kan det gå, när en människa med hävdelsebehov plötsligt blir rik och får makt över vanligt hårt arbetande folk. Människor, som liksom hon för några år sedan, får sin försörjning genom att buga och bocka och tålmodigt ta emot skit ifrån den s.k. överheten med bankkonton lika feta som deras förakt inför dem som tydligen inte duger till mer än att varje dag knapra lite på deras ständigt växande förmögenhet.
Det är skrämmande att se, när barnen mot sin vilja tvingas att bli fotomodeller. Hur bacillskräcken snabbt hamnar i paritet med storleken på guldpåsarna. Att byta pyjamas varje dag för att det annars är ... äckligt, visar bara på det symtom som sjukdomen pengar kan ge. Allt ska vara in absurdum perfekt.
Jag fick nästan samma känsla, när jag såg Ingmar Bergmans hushållerskas program om sin tid hos demon(!)-regissören. Där var det inte så mycket pengarna, utan berömmelsen som steg honom åt huvudet. Där skulle det också bugas och bockas och helst skulle man bara vara nöjd med äran att få vara vid ”den fantastiskes” sida. Att alla svansade runt honom och vid minsta ljud dansade efter hans pipa, gjorde snart att han själv trodde, att han var det geni som kultureliten hade bestämt ... att han skulle vara.
I jämförelse med sina utländska gelikar i samma genre, var han i själva verket ganska blek. Lika beige som sin klädsmak faktiskt. För att inte tala om alla hans patetiska idéer om allting. Tider som skulle passas på minuten (sekunden). Scheman som slaviskt skulle följas och alla hans spydiga handskrivna lappar till hushållerskan om hur dålig maten var. Hur osten var smaklös, brödet torrt o.s.v. Hur hon gjorde allt för mycket ... eller för lite.
Det värsta av hans arrogans mot sitt dompterade objekt och mot människorna runt omkring sig, var väl när hushållerskan efter en tids sjukskrivning ringde till Bergman och sa, att hon nog inte kunde fortsätta sin anställning hos honom. Hans enda kommentar var då bara .... ”Var det något mer du ville ?” ... och så slängde han på luren. Det säger det mesta om den mannen.
Då frågar istället jag .... Bergman ... var det något mer än dina demoner och dina bleka filmer ... som du egentligen ville ??! ....Kwack, kwack !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar