Google Website Translator Gadget

onsdag 6 februari 2008

När längtan kröker rumtiden

Det var i tunnelbanan jag såg honom. Tåget hade just lämnat stationen, då jag hastigt skymtade ansiktet i andra sidan vagnen.
Men det var först vid nästa station, när han skulle kliva av som jag såg vem det var. Han verkade så ung, men det stod helt klart, att han…..var "jag". Det var alltså jag (mitt yngre alter ego) som nu trängde sig ut genom folkhopen där framme.
Jag reste mig snabbt. Tog mig ut på perrongen och sökte förtvivlat med blicken för att hitta "honom". Först vid rulltrappan såg jag, att han var halvvägs på väg uppåt.
Väl uppe på gatan följde jag efter på behörigt avstånd. Han verkade osäker. Som om han letade efter vägen…!? Sprang emellertid sedan snabbt ut mellan bilarna över till andra sidan. Till en ung kvinna i grå kappa och svarta stövlar som dök upp från ingenstans i myllret av människor.
Medan de omfamnade varandra, skyndade jag också över gatan. Iakttog dem en stund medan de stod och pratade och det var då,….när hon hastigt vände sig om …som jag kände igen henne. Precis så som jag mindes henne. Min ungdomskärlek från militärtiden. Det gick som en stöt genom kroppen och alla minnen rusade runt i huvudet.
Det var därför som jag inte uppmärksammade deras rörelse mot mitt håll. Vände mig snabbt om och gick vidare i samma riktning. Kände mig nästan förföljd och kastade då och då en hastig blick bakåt. De var nu bara ett tiotal meter bakom och jag hörde till och med hennes välbekanta mjuka röst tränga igenom bruset.
Tänkte just ställa mig bland människorna i en busskö för att låta dem passera mig, när någon knackade mig på axeln.
Ha inte så bråttom, sa hon. Vi hinner ! Bion börjar inte förrän om tjugo minuter. Det var hon ! Jag log mot henne. Tog hennes varma hand precis som ……jag brukade, men kände mig något förvirrad. Kände inte igen mig riktigt ..!? Gatorna………affärerna…. ??
En buss svängde in och stannade till vid hållplatsen. Jag noterade en äldre man just på väg in i bussen. Han vände sig plötsligt om och tittade så egendomligt på mig. Han var faktiskt lik mig…!? Jag hann dock inte reflektera mer över den saken, för nu var vi plötsligt framme vid biografen.
Hela inredningen verkade bekant på något sätt och filmen "Soldier Blue"……hade jag inte sett den tidigare……någon gång..?!?
Betalar du, sa hon. Du ser bara så frånvarande ut….!?
Hmm…, sa jag konfunderad, medan jag stirrade förvånad på två hundralappar av den gamla sorten som plötsligt låg där i plånboken…..!??
Jag betalade emellertid. Fick min biljett och satte mig längst bak i bussen. Regnet slog mot rutan och jag noterade i förbigående, att jag nästan var ensam där. Stirrade melankoliskt ut genom den våta fönsterrutan och märkte plötsligt en märkligt bekant doft av parfym. Jag såg mig omkring i den nästan tomma bussen, innan jag av en slump kände det….. . Doften…… kom från min vänstra hand.